-
Kategori: Allmänt
Genom så många år, månader, veckor, dagar även timmar, minuter och sekunder.
Så mycke smärta, frustration, hat... hjälplöshet.
Du är vilsen i ett hav av känslor, kallsup efter kallsup försöker du hålla huvudet över ytan.
Försöker att svälja så lite som möjligt men havet är för starkt och de trycker ner dig.
Försöker de göra mig starkare eller bara förgöra mig?
Vad är de som får oss att kämpa i så många år? Med så otroligt många timmar med en sån otroligt obärlig smärta, så många tårar.
Så många tankar om att faktiskt avsluta det hela.
Tanken om att vilja ta sitt sista andetag, lämna allt som jag känner.
Det är befrielsen om att aldrig behöva känna som lockar dig.
Befrielsen av att bara för en gångs skull slippa allt... Allt som innebär att vara du.
Du som alltid försöker vara stark.
Du som alltid försöker ge det där leendet bara för att dölja din smärta.
Du som alltid försökt vara någon annan i hopp om att det en dag faktiskt ska bli så.
Men du är inte... stark, det där är inte ditt leende och du är verkligen inte den personen som du tror att du kan bli.
Du är svag.. du orkar inte längre.
Det är svårt när de mörka tiderna blir längre och längre för varje år, man trodde ju på något sätt att det skulle bli lättare med tiden.. man hoppades på de iallafall.
Det är en kamp utan slut, en evighetsbana som aldrig kommer bli löst.
Men vart ska man börja när allt har gått sönder?
När glasbitarna ligger över hela golvet..
Vi plockar upp bit för bit varsamt, försöker sätta ihop alla bitarna igen.
Försöker få glaset helt igen men den kommer aldrig se ut som innan.
Den kommer ha sina sprickor och vara skörare än innan.. den kommer aldrig vara hel.
Rädslan av att misslyckas skrämmer dig.
Rädslan för att du aldrig kommer bli fri.