Jag vet inte hur jag ska jag göra, hur jag ska bete mig, vad jag ska säga, vad jag ska känna..
Jag vet inte vad det är, det känns liksom bara som om alltid ska vara på ett speciellt sätt..
Man ska va på ett sätt, känna på ett annat sätt, prata på det sättet.
Jag vet inte... kanske känner jag mig pressad för just det. För att jag liksom inte kan känna något.
För att jag vet att det aldrig kommer spela någon roll, jag kommer alltid att vara trasig, jag kommer alltid få kämpa.
Jag kommer alltid att vara där, ensam.
Det är något där inom mig som bara inte kan tillåta mig själv att känna det, liksom så det känns ordentligt.
Jag antar att det är rädslan bakom alla känslor, bakom all svek.
Jag har fått lära mig att det är hopplöst, det spelar ingen roll hur mycket du känner eller hur hårt du faller, det krävs så jävla lite för att få allt att vända. Och ja då har du stått där och känt allt det där vackra i onödan. Och du får stå där ensam med ett brustet hjärta och försöka plocka upp de trasiga bitarna..
Nej jag kommer ihåg den smärtan och jag vill aldrig mer känna den.
Jag vet bara inte vart jag ska ta vägen, vet inte vad jag ska göra. Det har varit mitt svar på det mesta den senaste tiden.. jag vet inte.
Det kanske är dags att vara ärlig, försöka vara sann mot sig själv och mot andra.
