-
Kategori: Allmänt
Det är dagar som jag knappt tänker på det, dagar som det kanppt känns, dagar som jag känner mig frisk.
Man kommer på sig själv i tanken, nu kanske det äntligen är över.
Men det är så lätt att glömma.. Plötsligt kommer den där dagen.
Dagen som allt rasar.
De där dagarna som jag knappt klarar av lämna sängen, dagar med så mycket smärta i kroppen, dagar som det känns som om min hjärna ska explodera.
Dagar då allting är så starkt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det enda min hjärna säger är att stänga in sig i badrummet och bara få allting att sluta.
Du vet vad som krävs och det är inte mycket..
Så många gånger som det varit så nära.. Kanske allt för många.
Jag kör slut på mig själv i hopp om att inte orka känna, jag vill inte känna, jag vill inte veta.
Och visst, det funkar. När kroppen är helt slutkörd då hinner man inte känna, kroppen orkar inte.
Men det är de där dagarna som typ igår, dagar där det inte är så mycket inplanerat..
Och man tänker det är inga problem, jag har inte haft onda tankar på ett tag.
Och så får man världens käftsmäll.
Och så ligger du plötsligt där på botten, hjälplös.
Rädd för dig själv och dina tankar.
Av vetskapen hur illa det kan bli, hur fort allting kan gå.