Jag hatar detta pendlandet, att det alltid ska gå i vågor.
Inget som varar en längre stund.
Det är antingen på eller av, svart eller vitt.
Det är något som jag inte kan kontrollera och det gör mig galen.
Man känner sig så maktlös.
Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker eller hur mycket jag vill något.
Det är alltid såhär.
Sålänge jag kan minnas har det alltid gått i vågor.
Det går alltid i perioder.
Det kan vara 20-80, 90-10, 50-50,30-70. Det är aldrig 100.
Jag vet inte vad som är värst, de bättre dagarna eller de sämre.
Att hata sitt liv 90% av tiden och sen när du känner dig glad de där sista 10% så mår du dåligt för att du mår bra för att du inte tycker att du förtjänar det.
Det blir jobbigt efter ett tag att gå med den där tunga masken, när du måste låtsas att allt är så jävla bra.
Men vad ska man göra?
Jag försöker fylla på med saker att göra för att jag inte ska kunna stanna upp och hinna känna efter men även det börjar kännas omöjligt.
Det lyckas på något sätt alltid komma ikapp ändå.
Jag överanstränger mig själv och jag vet vad konsekvenserna leder till och jag känner att det är på gång.
Men när man inte får hamna i gamla banor så hittar man andra sätt att skada sig på.
Jag önskar verkligen att jag kunde vara glad, lycklig, nöjd rakt igenom. Slippa låtsas varje dag.
Slippa bygga upp den tunga muren bara för att senare riva ner den och bygga upp den igen.
Men det är svårt när jag nu för tiden bara har dåliga dagar, jag vet inte ens om jag vill ha bra dagar då jag vet att de bara känns värre.
Och det är bara helt sjukt.
Det går inte att förklara vad som händer och det är säkert lika svårt för någon annan att förstå.
Men jag kommer aldrig upp, jag sitter fast.
Jag svälter av väntan och drunknar av längtan.
