-
Kategori: Allmänt
Det är inte alltid så lätt att finna det positiva när allt känns så negativt.
Att försöka hitta den där ljusglimten bland allt mörker.
Man får bara hoppas att allt jobb och slit är värt det i slutet.
Att smärtan en dag inte kommer kännas, tårarna inte synas och hatet som om det aldrig funnits.
De flesta dagar är under kontroll men de där dagarna som fyller mig med rädsla kommer fortfarande då och då.
Rädslan för de tankar som fortfarande finns inom mig, rädslan för att jag aldrig kommer komma undan.
Jag vet att jag alltid reser mig upp igen, tackar för slaget ner i smutsen med huvudet före och att jag ska försöka bättre nästa gång.
Jag måste utvecklas, jag måste förbättras, jag måste bli bättre, starkare, tåligare.
Man får alltid det man förtjänar.. så ja då måste jag skärpa mig, jobba hårdare.
Processen kommer aldrig ta slut, den går bara runt. Börjar på botten, det blir lite bättre, du börjar känna dig helt okej, du börjar känna dig hel och bra igen, det känns toppen och sen tillbaka på botten igen.
Hur länge klarar kroppen av alla slag?
Hur mycket klarar psyket av, att alltid påminnas hur svag man är?
Man får fortsätta att leva i drömmarna.
Att jag en dag kommer kunna ha allt det där som jag vill ha. Jag kommer ha den tiden, jag kommer ha orken och jag kommer ha lyckan och glädjen.
Kanske kommer jag kunna leva för mer än det jag gör idag, kunna ha det liv som jag innerst inne skulle vilja ha.
Alla har vi drömmar, det gäller bara att hålla fast vid dom och kämpa tills du inte längre kan kalla dom drömmar.