-
Kategori: Allmänt
Den smyger sig på, ljudlöst..
Vid minsta snedsteg går den till attack..
För snabb för att du ska hinna reagera, för snabb för att du ska hinna fly, för snabb för att du ska hinna förstå vad som har hänt.
Det går snabbt, det blir svart och du kan knappt andas.
Ditt hjärta slår så hårt och snabbt, det känns som om det försöker ta sig ut ur ditt bröst.
Du får knappt någon luft, det är som om kroppen glömt hur man andas.
Varje andetag gör ont, varje hjärtslag gör ont, varje tanke och rörelse gör ont.
Det enda du känner är all hjälplöshet, du kan inte göra nånting för att stoppa det.
Det händer, du känner, i väntan du lider.
Den där väggen är just nu så jävla nära.
Jag har kört på så länge nu att kroppen bara går på automatik.
Ingen riktig känsla bakom utan bara helt tom, som en skal full av mörker.
Jag har bara kommit till den punkt att jag inte orkar, jag orkar inte göra en förändring.
Jag orkar inte känna efter, det är bättre att bara köra.
Tänk inte, känn inte, då finns det inte.
Då är det inte så nära som jag faktiskt tror att det är.
Tills man kraschar.
När jag inte kan skada mitt yttre så har jag nu gått på mitt inre istället.
Där ser ingen hur det faktiskt ligger till.
Ingen kropp orkar stå 13 timmar/dag, aldrig få någon riktig ro.
Bara äta en gång om dagen om ens de under en arbets dag.
Vem gör ens så mot en själv?
Jo en ganska trasig människa, en människa som tror att den förtjänar det.
När man tror att man är ren från tidigare självskadebeteenden men hjärnan har bara hittat nya sätt.
Nya sätt att ta sig runt, nya sätt att ta kontrollen.
Allt är bara så luddigt och jag känner bara att jag kan låta det passera.
Det kanske blir bättre med tiden..
Men vem ska göra det bättre när man inte gör någon förändring?
När man inte ens vill göra en förändring?
Livet är ett konstigt ting.