I 5 dagar har jag nu gått och väntat.
Inombords är allting fortfarande i panik. Hjärtat är trasigt och själen är delad.
5 dagar i ren tystnad, inget samtal och inget mess.
Jag får helt enkelt börja inse att det har slutat på den värsta vägen.
Att min fina svarta stjärna till slut fick bli den där stora starka vita stjärnan uppe på natthimlen.
Mitt vackra vackra hjärta..
Jag vill bara försvinna upp dit och hämta ner honom.
Han skulle ha varit vid min sida, där han kände sig trygg och fri.
Ingen hund har berört mig så mycke som han gjorde, han har fått mig att inse mycket.
Det är hunden som väljer vem de vill ha sig närmast. Han lät mig komma så nära, han öppnade upp sig och visade sitt inre jag. Och jag föll för honom direkt, det bandet vi fick var obrytbart och växte för varje dag.
Tårarna rinner längs min kind när jag tänker på vår sista dag. Jag hade varit ledig i över en vecka, visslade på honom med samma vissling som jag alltid gjort. Direkt när jag kommer in flyger han på mig, får mig att falla mot marken och han lägger sig brevid mig. Som så många gånger förr så låg vi där brevid varandra, han tittar på mig med de där längtande och förväntansfulla ögonen. Jag tröttnar aldrig på att titta in i dom, har tillbringat så många timmar genom att bara titta på dom och försöka se det han ser.
Nu rinner tårarna, klarar inte av att tänka på det längre. Hans underbara ögon, hans mjuka kolsvarta päls och hans fina hjärta.
Han var så underbar. Han är underbar.
Han kommer alltid att finnas här, inom mig. Han kommer att påminna mig varje dag och jag kommer aldrig att glömma honom. Ingen hund kommer någonsin kunna beröra mig och komma in så djupt i mitt hjärta som han har gjort.
Min fina svarta stjärna
