-
Kategori: Allmänt
Det var runt 2006-2007 som allting började, eller det hade egentligen redan börjat.. Flera år innan det men det var här det bröt ut ordentligt.
Alltid den där ständiga känslan av maktlöshet, otillräcklighet och bara fylld av ett ständigt mörker..
Ett så djupt svart mörker, som ett stort svart hål som bara var helt tomt.
Jag har haft det såhär i över 10år, det kommer och går..
Men på senaste år har det känts som att det alltid kommer tillbaka starkare och hårdare än gångerna innan.
Jag vet inte om det kommit så hårt denna gången just nu för att det snart var ett år sen Balto lämnade mig.
Jag är fylld med så mycke ångest och känslor men samtidigt känner jag mig helt jävla tom.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vill helst bara försvinna från allt och alla.
Allt känns bara så jävla jobbigt.
Jag känner mig ständigt arg, frustrerad.. alltid så nära den där kanten att ramla över.
Jag gråter i frustration för att jag inte vet vad fan jag ska göra.
Hur ska jag kunna ta mig upp när jag inte vet vad som är problemet.
Det är svårt.. när man inte kan vara helt ensam, kanske egentligen är bra att jag inte är det just nu för jag vet precis vad jag skulle ha gjort då.. För att försöka slippa all frustration och iallafall få ha kontrollen över nånting. Min smärta.
En smärta som jag ändå inte längre känner av, som i sin tur skulle växa sig för stark och göra en sån stor skada att inget skulle hjälpa.
Allt skulle äntligen få sitt slut och jag skulle äntligen få ro..
Men jag är inte ensam nu men det är svårt att förklara för någon annan när jag inte förstår det själv.
När jag själv inte vet vad det är jag behöver, vad som är lösningen.
Jag vill liksom inte dra in någon annan i detta mörker.
Det tär på mig när jag har en sån fin själ vid min sida, som på något sätt ser att jag slits sönder inombords när jag försöker så gott jag kan att inte visa det.
Men jag har försökt så länge nu att orken helt enkelt tagit slut.
Hur mår du älskling?
Hur ska jag kunna ge ett svar på det.
Hur ska jag kunna se in i dom där ögonen och säga att allt brinner.
Allt inom mig brinner och är snart aska, finns snart ingenting kvar.
Att jag vill se allting brinna, brinna ner till grunden tills det inte finns något kvar.
För hoppet att allt ska försvinna är där, som om jag någonsin kommer få slippa allt och börja om på nytt.
Men det kommer inte försvinna, för all den där skiten byggs upp igen sen när asken blåst bort och man börjat bygga upp allt på nytt.
Hur ska jag kunna säga..
Att du faktiskt borde lämna mig.
Mina dagar är likadana just nu.
Dom börjar med en sliten själ som knappt fått sova, innan jag går upp gråter jag av all ångest jag samlat på mig under natten som jag inte kunnat släppa ut.
Får knappt någon luft.
Fixar mig för att försöka laga det som är trasigt, vill inte att folk ska kunna se.
En dag med att ständigt gå runt med ett leende och hjälpa människor, dessa ständiga kommentarer från kunderna om att man ger så mycke glädje under deras besök av så många frågor.
Om dom bara visste hur det egentligen är, vilket mörker som faktiskt döljer sig bakom det där kämpande leendet.
Kommer hem efter en lång dag, jag är helt slut.
Dagen har tagit all engergi, som jag från början inte ens hade.
Jag har ingen matlust så kan heller inte fylla på med näring och energi.
Och nu när jag ens försöker skrive ner mina dagar känner jag bara för att försvinna.
Jag sitter bara i soffan och glor, har en tv framför mig men min hjärna har stängt av sig.
Den orkar inte mer.
Så går man och lägger sig i vetskapen om att natten kommer vara lång och samma visa kommer upprepa sig dagen efter.
Det är bara en ständig kamp, en kamp som jag aldrig kommer vinna.
Vill just nu bara försvinna.
Förlåt.