Jag borde kunna känna mig glad, nöjd. Men det är helt blockerat.

Jag har ett jobb, jag har pengar men ändå känner jag mig så tom. Så mörk och kall.

Efter allt slit och kämpande genom alla dessa år. Och på några sekunder så är det över.

Det stora misslyckandet. Det går inte att förklara besvikelsen på en själv, hur jävla dåligt man mår efteråt. 

Man tänker hur hopplöst alla år har varit, all smärta, alla kamper och alla tankar förgäves..

 

Det är nog den där meningslösheten som får en att känna sig så låst. Den förföljer en, alltid påminner om dina misstag och dina fel.

Du kan inte kontrollera den. Därför väljer du att göra det som får dig att känna att du har kontroll.

 

Kankse känner du att du inte gjort de rätta valen men att det är försent att ångra sig. Men det är helt enkelt lättare att leva upp till andras förväntningar än att vara dig själv och leva som du egentligen vill.