-
Kategori: Allmänt
Jag vet inte vad jag ska skriva, känner för det men vet inte om vad.
Hade en ganska lång pratstund med en av mina kollegor i veckan.. Vet inte hur vi kom in på det men vi kom in på det här med självskadebeteende m.m.
Det är ytterst få som vet om att jag kämpat med detta i flera år. Hon blev väldigt förvånad och sa att hon aldrig skulle kunnat gissa det. Och ja det är ju klart att det kan vara svårt att se. Det är de som är det svåra med sjukdomen. Och det är något som man verkligen inte vill att någon ska se eller veta om. Det är så lätt att lura personerna i sin omgivning att allt är bra. Så länge man ler så är allt bra.
De vet inte vad som händer inne i ditt huvud. Det är så enkelt att lura sig själv.
Men jag tycker inte heller om när vissa vet om det, vissa kan börja bete sig annorlunda och när man ser en där blicken i deras ögon. Jag vill inte ha någons medlidande eller att de ska tycka synd om mig.
Jag tyckte att jag förtjänade att må så dåligt som jag mådde. Jag hatade mig själv, jag var min egna fiende, jag var för svag. Och jag hittade min utväg. Det var för de mesta mitt beslut. Det var inte alltid lika lätt att ignorera rösterna. Ibland blev jag tvingad, hur mycke jag än försökte stå emot.
Jag har varit nere på botten, jag har varit där det varit så mörkt att jag aldrig trodde att jag skulle hitta ut. Jag har försökt hitta de små ljusen. Ibland har de slocknat och ibland har de blivit starkare.
Jag försöker alltid intala mig själv att det kommer bli bra till slut, att jag en dag inte kommer behöva kämpa längre.
Att allt slit kommer löna sig.
Jag har snart klarat mig i 3 år men ja man har ju bra och dåliga dagar.
Rösterna finns alltid där, vissa dagar är de mer högljudda än andra. Men ibland blir det riktigt svårt.
Ja vissa märker att man beter sig lite underligt men det är ju inget som folk oftast lägger mycket mer tanke i. Ibland hänger jag inte med i samtal för att rösterna i mitt huvud försöker övertala.
Ibland kan jag fastna som i en trans, blicken fastnar och de tar över.
Det är nog ingen som riktigt förstått det.
Ja det är svårt att förstå när man själv inte har det så och det är svårt att få folk att förstå.
Men ibland skulle man bara vilja ha någon där. Man önskar att man hade den där personen som ser direkt på en när de försöker ta över. Som bara genom en beröring kan få allt att försvinna.
Men det finns ingen som har kunnat se, finns ingen som har förstått.
Men egentligen är det ingen annan som kan göra något utom vi själva. Andra kan göra det mindre ont, få dom att dämpas. Men det är vi själva som måste ta kampen.
Kampen som aldrig har något slut. Kampen som alltid vill sluta med att vi ska förlora.
Men vi kommer aldrig sluta kämpa.