-
Kategori: Allmänt
Det stör mig bara på något sätt.
Det gör mig obekväm i vissa situationer.
Just det att jag vet att andra också kan se det.
Jag har många ärr på min kropp som jag fått genom åren.
Jag vet var varje linje är dragen över min kropp, jag ser dom alla när jag står i spegeln.
Med varje linje finns en känsla, vissa gjorda med ilska, desperation, rädsla, förvirring och hat men vissa även gjorda av glädje, tillfredställelse och giltighet.
Men allt det är undangömt, inget som andra kan se.
Varje linje är gjord med ödmjukhet, som att skapa konst. Men det viktigaste har alltid varit att det inte ska synas efteråt.
Du lär dig hur hårt du kan trycka, hur djupt du kan låta den sjunka.
Du vet exakt hur mycket din kropp klarar av läka, hur bra den kan gömma dina hemligheter.
Men aldrig glömma.
Med dessa nya linjer är inte mina, de är varken gjorda med ödmjukhet eller någon känsla.
De är öppna för omvärlden att se.
De är som en nyckel, som om de öppnat upp alla mina stängda portar.
De ser inte bara de två jag har på min arm, när folk ser mig nu så ser dom alla de linjer som jag skapat på min kropp.
Jag har aldrig velat att någon ska se, att någon ska veta.
Folk förstår oftast inte när de ser eller hör.
Det är speciellt.
Det kan vara vackert.
Det kan vara fult.
Det kan vara makt.
Det kan vara värdelöshet.
Det kan vara konst.
Det kan vara skam.
Men det spelar ingen roll, de kommer alltid att finnas och du kommer alltid att se.
Alltid återfå samma känsla i varje linje som du ser.