thatdaywillcome.blogg.se

De senaste dagarna har varit otroligt jobbiga.

Jag visste redan förra veckan att det skulle bli tufft. Jag visste att han skulle tas ifrån mig, men trodde inte att det skulle ske så tidigt.

På onsdagen ringde en man och sa att de kommer på eftermiddagen och hämtar honom. Då brast allting..

Tårarna rann, känslorna var splittrade.

Jag låg nere hos honom nästan hela dagen.

På eftermiddan blev det vår sista promenad, han fick gå lös som vanligt. Vi tränade ute på ängen en sista gång och sedan gick vi hem.

Han låg i mitt knä den sista timmen, jag kände att han visste vad som var på gång. Varje gång jag var tvungen att gå ut, höll han fast mig med sin tass medans jag försökte resa mig.

Ingen kan förstå smärtan som jag gått med de senaste veckorna. Alla val som jag blivit tvingad att ta.

Och alla dessa val har varit ett helvete att gå igenom.

I onsdags tog jag verkligen vara på varje timma, varje minut och varje sekund.

Den sista bilden var vår sista sekund tillsammans, efter det var jag tvungen att resa mig upp och överlämna honom till en främmande man.

Tårarna rann och han liksom höll om mig med sin tass, tröstande.

Men finns det verkligen något som kan trösta dig när du precis måste genom gå ditt livs största misstag?

Nej just nu är mitt liv ett helvete, det gör så jävla ont att behöva gå förbi hans rum och se att det är tomt.

Det finns ingen underbar prins som sitter där och kollar ut genom fönstret med sina underbart fina ögon och väntar på mig.

Tårarna rinner nu bara för att jag sitter och skriver om det, men jag kommer ingenstans genom att sitta och drömma om det som har varit.

 

E försökte i alla fall få mig på bättre humör igår och det tackar jag för. Jag fick köra Jeepen överallt igår, vi åkte o handla och den blev det max. Det hjälpte väl lite för stunden men det slutar alltid med att jag sitter o tänker på honom, vilket stort hål han lämnat i mitt hjärta.