-
Kategori: Allmänt
Det är mycket som har fått huvudet att snurra.. Tankarna tänkas och känslorna kännas..
Vad som egentligen är rätt och vad som är fel. Vad som har blivit fel och vad som skulle ha varit rätt.
Vad jag skulle ha gjort men aldrig gjorde. Vad jag skulle ha sagt men som jag aldrig sa.
Det jag gjorde som jag egentligen skulle ha låtit bli. Saker jag sa som jag aldrig skulle ha yttrat mig om.
Vad gör man när allt blivit fel? När man helst av allt bara vill glömma allt bara för att kunna leva utan att beröras?
Leva utan att känna det där lilla som faktiskt saknas i sitt liv. Slippa känna tomheten.
Vad innebär egentligen lycka? Vad innebär att älska? När älskar man och när är man älskad? När är det äkta och när är allting falskt?
Hur vet man om det är äkta? När inser du att det är falskt? Oftast när det redan är försent.. När du sitter helt fast, så intrasslad att du knappt kan röra dig. Det är då det försvinner.. Fast vad är det egentligen som försvinner? Kan något som du aldrig haft verkligen försvinna? Något som är falskt, något som aldrig var äkta. Något som du alltid velat tro vara äkta.
Kärleken har inga lagar, rör sig mellan älskade som den behagar.
Det krävs bara en för att släppa taget. Den andra får stå där, lämnad, ensam, sviken med öppna sår i väntan på att de en dag ska kunna läka.
Men lögner läker inga sår, gör de bara mindre synliga på ytan men större på insidan.
En del av dig själv kommer alltid att vara försvunnen, även om det bara är en pytteliten bit så kommer du alltid att känna en saknad efter något. Något som du aldrig kommer att finna.
Ibland täcks man över av ett tjockt mörker, man vet inte vart man ska ta vägen eller vart utgången finns.
Man sitter där ensam i mörktet, rädd för att föralltid sitta fast där inne. Man vill bara resa sig, gå därifrån och aldrig se tillbaka. Men du kan inte resa dig, du är som förlamad. På något sätt känner du dig som hemma där inne i mörkret, helt ensam. Men du är rädd, du är livrädd för du är där helt ensam.. med det stora mörkret. Men det känns på något sätt mer säkert än det ljusa fina nya. Det är nytt och skrämmande, så ljust att du inte ser vägen du går på. Men i mörkret känns det ändå tryggare. Så du är fast.. Emot din egen vilja fast ändå inte. Du väljer det, du väljer det flera gånger om men ändå känner du alltid en ånger som du inte kan hjälpa. Du kan inte sluta.
Du är inte du, jag är inte jag, ingen är ingen och alla är alla.
Vad var det egentligen man ville ha? Det du visste att du aldrig skulle få?
Du är patetisk, hemsk, en dålig människa. Hur kunde du fortsätta? Varför väljer man att utsätta sig själv för en sån smärta bara för att kunna få må bra en liten stund? Bara för att må bra vid just det tillfället och sedan plåga dig själv för de dåliga handlingarna. Alltid tänka att det kommer lösa sig, tro att det ska bli som förut? Visst du trodde det, ännu mer patetisk.
Det kommer aldrig att försvinna, minnena, bilderna och känslorna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag går igenom allt i mitt huvud, vrider och vänder på det. Det visar alltid hur fel man verkligen har haft.
Vad är egentligen ett liv? Vad och vem är man egentligen? Vilka känner man?
Det är svårt, då du inte är du och jag inte är jag.