-
Kategori: Allmänt
Jag går längs den långa grusvägen, tittar ner längs stupet och ner i vattnet. Släpper ner en sten för att se hur lätt den faller ner, ner längs väggen av sten och sedan landar i vattnet med ett dovt ljud. Det ser så lätt ut. Att få vara en sten. Kastas ner i vattnet, synas för en sekund och sedan föras snabbt och ljudlöst ner till botten. Inte synas mer, inte finnas.
Mest av allt vill jag bara skrika, skrika ut allt det onda, all smärta som finns inom mig. Bara göra mig fri.
Jag faller ner på mina bara knän mitt på den grusiga vägen. Vill inte resa mig. Kan inte andas.
Du kommer aldrig att förstå, du kan inte förstå. För du är inte jag och jag är inte du.
Du trycker ner allt tills jag knappt får någon luft. Inombord skriker jag, vänder och vrider mig av smärta. Men du ser inte, bryr dig antagligen inte heller. Du fortsätter.. Jag börjar tappa känseln, börjar sakta tappa det.
Din röst ekar fortfarande i mig. Den klingar, sjunger de orden jag saknar. Orden finns kvar, minnet finns kvar men det suddas ut bit för bit, blir mindre och mindre. Jag önskar att det fortfarande var verklighet. Jag saknar dig.
Vill bara att någon ska se, att någon ska förstå, att någon ska höra.
Men man kan inte förstå om man aldrig varit där, när man inte vet hur det känns.
Det är omöjligt. För du är inte jag.
Jag är stenen du går och sparkar på, helt omedveten om vilken smärta du orsakar.