-
Kategori: Allmänt
Det finns ingen värre känsla än att be någon om hjälp för att du inte klarar av det själv. Har precis fått hjälp med att duscha och självkänslan är på botten.
Kan ju backa bandet och berätta historien från början..
Det var söndag och klockan börjar närma sig 5. Vi hade fortfarande polishundarna inne och de kan inte bo ihop men de ska gå promenader och leka i rastgården ihop. Så jag tänkte att de kunde få gå ut i rastgården en stund. Släppte först ut den ena och den andra hämtade med koppel o gick ut med den i rastgården. De hälsade på varandra och började smågruffa som de gör varje gång de träffas de första sekunderna. Sen slutade de och jag kunde släppa henne lös, de gick runt, nosade och lekte lite med varandra. Borta i de enskilda rastgårdarna fick en hund damp för att hon inte fick vara ute i rastgården, hon sprang runt och skällde som en galning. Nelly(ena polishunden) springer dit och de börjar bråka mellan gallret, jag går snabbt dit för att avbryta det hela. Då ruschar Mira ( den andra polishunden) förbi mig och flyger på Nelly. Och de börjar slåss riktigt ordentligt. Den enda tanken jag hade i huvet var att jag måste få isär dom annars kommer en av dom dö. Jag skriker, slår, drar, får isär dom i några sekunder men de vill verkligen döda varandra så jag hade ingen chans att hålla isär dom.
Jag står och slår med kopplet, järngrejen träffar båda två flera gånger men de reagerar inte ens. Jag tar tag i halsbanden för ett nytt försök att få isär dom. Någonstans där emellan får Nellys hörntand tag i min arm och det slitsas upp. Blodet sprutar men jag kunde inte sluta försöka få isär dom, till slut inser jag att jag kommer förblöda om jag fortsätter. Jag försöker springa genom hela rastgården för att hitta philip. Jag kommer fram till grinden och ropar, eller försöker det kommer knappt något ljud från min mun. Philip kommer springandes, helt chockad för vad han ser, drar av sig tröjan och knyter den över det öppna såret.
Ber mig gå in i köket medans han försöker få isär dom, jag kunde inte bara stå där så jag springer ut igen och hjälper till. Vi får isär dom och vi springer in igen, han häller på en massa acolsprit eller vad det nu var, jag kände ingenting, såg bara hur illa det såg ut. Han la om såret ordentligt och jag kunde fortfarande inte fatta vad som har hänt.
Hela upplevelsen har varit som ur en mardröm, helt overklig. Jag har väntat på att få vakna upp ur denna dröm i 3 dagar och nu inser jag att det är verkligheten jag lever.
Händelsen, blodet,paniken, allt spelas om i mitt huvud hela tiden. Jag vill inte se det mer, vill inte se.
